Musikens roll under antiken

Inledning

Denna uppsats handlar om musikens roll under antiken. Min avsikt är att skildra ett kulturellt uttryck för människornas vardag och fest. Det är naturligtvis svårt att så här i efterhand kunna uttala sig om vad som var utmärkande hos antikens musik. Det är inte heller lätt att göra en fullständig beskrivning av den antika musiken, eftersom våra föreställningar om Grekland under den här tidsepoken oftast grundar sig på ett ofullständigt material. Jag har ändå försökt att bilda mig en uppfattning om musikens roll som ett kulturellt fenomen. För att åstadkomma någon form av stomme i texten har jag som utgångspunkt valt att fokusera mig kring fyra frågeställningar, vilka framgår av innehållsmenyn till vänster.

Till vardag och fest

Musik var en grundläggande beståndsdel hos den grekiska kulturen. Detta manifesteras till exempel i att själva ordet musik kommer från grekiskan och härleder sig från de nio muserna (sånggudinnorna). Musik var ett samlande begrepp för all vetenskap och konst under musernas beskydd. Eftersom musiken genomsyrade hela den antika kulturen framfördes musik i många olika sammanhang. Musik och poesi var en viktig del av livet.

Religionen var en annan mycket viktig bit av den antika kulturen. Musik och religion var också nära förknippade med varandra. Apollon var sångens och skaldekonstens gud och anförare för muserna. I samband med olika religiösa riter ingick musiken som en naturlig del. Musiken kan ha fungerat både som ett medel att påverka de gudomliga makterna och som ett sätt att kommunicera direkt med gudarna. Framför allt var det viktigt att visa att de religiösa ceremonierna handlade om något utöver det vanliga.

I samband med de religiösa högtiderna ägnade man sig ofta åt olika former av tävlingar. Dionysosfesterna inföll i Athen vid tre skilda tillfällen under året. Dionysos var bland annat teaterns gud och därför ordnades tävlingar i skådespel till hans ära. Till de stora kultfesterna skrev skalderna musik och dikter som sedan framfördes av körerna. Kören sjöng och dansade till ackompanjemang av flöjt, så att en antik tragedi utgjorde en fullständig föreställning, vilken i yttre avseende liknade våra dagars operor och operetter.

Av olika vasmålningar kan man se flera exempel på hur musiken användes till vardags. Flöjtspelare förekommer till exempel i framställningar av skördearbete, begravningståg, bröllopsceremonier och idrottsutövningar.

Aulosflöjtist vid ett symposium.

Många avbildningar föreställer fester och dansande människor. En del av dessa bilder av glada fester skildrar de så kallade symposierna. Ordet symposium betyder att "dricka tillsammans". Sådana symposier utspelade sig när män från överklassen träffades på gästabud för att roa sig. Man samlades i rum med ett flertal soffor i vilka man halvlåg på sin vänstra sida. Mat och dryck var kanske det som utgjorde det väsentligaste inslaget på dessa fester, men man underhöll sig även med att komponera musik och improvisera lyrisk poesi. Värden kunde ibland bjuda in professionella dansare och musikanter.

Upp

Sololyrik och körlyrik

Något som dagens människor kanske inte reflekterar över när vi läser texter av antika författare är att man framförde sina verk inför publik. Iliaden och Odysséen är kända exempel på sådana epos, vilka består av hjältedikter från det förflutna och baserar sig på muntliga traditioner. Homeros epos präglade grekernas världsuppfattning och utgjorde dessutom en viktig del av undervisningen i skolorna. Framföranden av episk poesi till musikackompanjemang utgjorde ett viktigt inslag i det sociala och religiösa livet. Ord och ton tycks således ha varit intimt förknippade med varandra i begynnelsen. När Hermes uppfann lyran, som senare skulle bli Apollons främsta attribut, skapade han inte bara ett instrument för musik utan också för lyrik. Ordet lyrik betyder nämligen "sång till lyrspel". Det fanns två huvudgrupper; sololyrik och körlyrik.

Elegin, som vanligen ackompanjerades av flöjtspel, var en sologenre. Den framfördes ofta vid symposierna och kunde bestå av olika teman av politisk eller moraliserande art. Elegi betyder egentligen sorgedikt, men grekerna använde den i synnerhet som en undervisande och argumenterande genre. Den definieras främst genom sitt versmått, som växlar mellan långa och korta stavelser efter ett på förhand fastställt mönster. På så sätt uppstår en bestämd rytm i melodin. Körlyriken kunde ofta ägnas åt att förhärliga män som hade segrat i olika idrottstävlingar. Den brukade levereras på beställning och utgick från aktuella händelser. Körlyriken vävde samtidigt ofta in tydliga anspelningar på kända myter och firade hjältar.

Vid Dionysosfesterna framförde körerna dithyramber (hyllningshymner) till gudens ära. Det finns inga hela dithyramber som har bevarats till eftervärlden, men man vet att de har haft en handling som återgett olika myter. En dithyramb brukade ackompanjeras på Dionysos eget instrument, aulosflöjten (se bild).

Upp

Lyra, harpa och flöjt

Lyran var Apollons instrument, medan aulosflöjten kunde förknippas med Dionysos. Instrumenten var således något som man delvis betraktade som gudomliga attribut. Tamburiner användes också i samband med religionsutövningen. Ett viktigt inslag i Dionysoskulten var att deltagarna skulle förlora kontrollen över sig själva och hamna i extas. Från avbildningar av Dionysosfester kan man se kvinnor som dansar till musik från tamburiner. På vasmålningar från 300-talet kan man även konstatera att det fanns kvinnor som kunde spela harpa.

Gatumusikanter med tamburin och aulosflöjt.

Aulosflöjten kallas ibland också för dubbelflöjt, då den består av två rör som har fästs vid ett munstycke. Professionella flöjtspelare brukade fixera instrumentet framför munnen med hjälp av läderremmar, som bands kring huvudet. Flöjten lär ha låtit ungefär som en oboe. Lyran (cittran) är ett stränginstrument, som Hermes skall ha uppfunnit med hjälp av en sköldpaddas ryggsköld. Den kunde bestå av fyra till tio strängar, men vanligtvis hade den sju stycken. Strängarna var fästade vid två svagt böjda träarmar. Man spelade på den genom att knäppa med fingrarna på strängarna eller genom att få dem att vibrera med hjälp av ett plektrum. Det instrument som hade högst status var kitharan. Detta instrument var besläktat med lyran, men hade en fyrkantig resonanslåda, till skillnad från lyrans mer runda form.

Upp

Amatörer och professionella

Sång och musik utgjorde ett viktigt ämne i de athenska pojkarnas skolundervisning. De unga männen kunde senare tillämpa sina musikaliska kunskaper i samband med stadens festligheter, där det förekom körsång och dans. Körerna som uppträdde vid Dionysosfesterna kunde bestå av vanliga medborgare, dock fick endast männen uppträda. De kvinnor som hade bäst kunskaper i musik tycks ha varit kurtisanerna (hetärerna). Dessa fick en friare och mer mångsidig utbildning än vanliga athenskor. De sjöng och dansade vid symposierna och kunde spela på aulosflöjt för att underhålla sina älskare. Ett viktigt undantag i den annars så mansdominerade musikvärlden utgörs dock av Sappho och hennes lyrik. Hon vände sig till en kvinnlig publik och skrev texter som handlade om kvinnor och om kärlek mellan kvinnor.

Många musikamatörer tillhörde den aristokratiska kretsen. Som tidigare har nämnts komponerades och framfördes musik ofta som underhållning vid symposierna. Diktkonsten hade ett högt anseende bland de förnäma männen som deltog vid dessa gästabud. Det fanns också professionella diktare. Epos framfördes vid tävlingar och fester av sådana professionella sångare, rapsoder. Rapsoderna lärde sig de långa traditionella berättelserna utantill och medverkade i att de sedan fördes vidare, så att de skulle bli ihågkomna av eftervärlden. En del män var körlyriker till yrket och levde på att skriva hyllningsdikter till makthavare och privatpersoner. Dessa diktare förde ofta ett kringflackande liv och tjänstgjorde hos olika tyranner och mecenater.

Upp

Dionysos var teaterns gud (mosaik från antikens Rom).

Avslutning

Som en röd tråd löper musiken genom antikens samhällsskikt och dess historia. Musiken genomsyrade det grekiska samhället. Europas första lyriker fyllde luften över de grekiska markerna med melodisk poesi. Från denna mångstämmiga poesi höjdes prisandet av skönheten, gudarna, naturen och hjältarna. Av de små fragment som finns kvar idag kan vi bilda oss en mer levande, om än knapphändig, uppfattning om våra förfäders vardag och deras liv. Kanske skilde sig den antika världen när allt kommer omkring inte så mycket från vår egen?

Källor

Litteraturens Historia, del 1: Forntiden. Hans Hertel, (red.). Stockholm: Norstedts, 1985.
Flacelière, Robert. Dagligt Liv i Antikens Grekland. Stockholm: Prisma, 1993.
Wikander, Charlotte och Örjan. Europa i vardande: Antiken. Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1997.

Upp