E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnet

I denna korta uppsats har jag tänkt granska E.T.A. Hoffmanns Det främmande barnet lite närmare. Första gången jag läste denna något ålderdomliga text upplevde jag den som en föregångare till många andra sagoberättelser jag hörde i min barndom. Berättelsens fantasifulla, men ändå realistiskt återgivna händelser, dess laddade känslofulla stämning (kryddad med bland annat otäcka, förtrollade leksaker) gör att man lätt får associationer till andra, mer välbekanta sagor. Framför allt sådana som skapades av H.C. Andersen – en av konstsagornas främsta företrädare. Konstsagan är ofta inspirerad av folksagan både vad gäller innehåll och form, men det finns en viktig skillnad. Vi vet alltid namnet på den person som är författare till en konstsaga.

Fantasy

Ett par av E.T.A. Hoffmanns verk kan ses som förelöpare till konstsagan. Som exempel kan särskilt Das Fremde Kind från 1817 (i svensk översättning utgiven 1821 som Det främmande barnet ) nämnas. Här introduceras ett hemlighetsfullt och främmande barn, vilket härstammar från en okänd, övernaturlig värld. Varelsen ger sig till känna för vanliga barn, men det är oklart huruvida alltsammans bara sker i barnens fantasi, eller om skeendena utspelar sig i verkligheten.

Den viktigaste föregångaren till konstsagan är dock den folkliga "fesagan" från 1600–talet. Fesagor kännetecknas av att de inleds med formeln "Det var en gång". De har också i allmänhet en enda huvudperson, vilken löser till synes omöjliga uppgifter med hjälp av magiska föremål. En annan genre utgörs av vad som kallas "fantastiska berättelser". Detta är den svenska benämningen på den typ av litteratur som på engelska kallas fantasy, en term som för det mesta också används i Sverige. Dessa berättelser skiljer sig från fesagor, eftersom de berättar om övernaturliga händelser i en i övrigt alldaglig omgivning. De låter dessa ovanliga händelser framstå som trovärdiga trots det övernaturliga innehållet. En karaktäristisk företeelse är att författare av fantastiska berättelser ofta använder sig av realistiska namn på personer och orter, samt att de oförklarliga händelserna inte accepteras om alldeles normala. Berättelsen inger därmed ett yttre intryck av äkthet. Även främmande barn är mycket vanligt förekommande i fantastiska berättelser. De omges ofta av ljus och har förmåga att flyga.

Kontrasten mellan realism och fantasi är även något som E.T.A. Hoffmann tillämpar i Det främmande barnet. Den skildrade familjen i Hoffmanns saga verkar vara tämligen ordinär, såtillvida att de har vanliga – men något märkliga – namn och lever i en vardaglig omgivning. Familjen von Brakel bor visserligen i ett slott, men det beskrivs som ett oansenligt litet hus med få och små fönster. Här finns inte heller de moraliska pekpinnar som var vanliga i äldre barnböcker. Syskonen von Brakel är inte alldeles välartade, Felix gör till exempel narr av sin präktige kusin, när denne kommer på besök. Han är också oförskämd mot sin farbror. Trots detta får Felix ingen tillrättavisning, utan möts istället av utrop såsom "Ack ljufwa intagande naivitet!". Barnen von Brakel får fina leksaker av sina kusiner, men har på olika vis sönder alltsammans. Herr von Brakels kommentar till detta är helt enkelt att han är "rätt nöjd, att de ha blifwit af med de der underliga leksakerna, som bara gjorde dem yra i hufwudet och ängsliga".

Upp

Romantiken

Känsla och fantasi var två betydelsefulla honnörsord under den romantiska perioden. Man ansåg också att barnen var mer ofördärvade och oskuldsfulla än de vuxna. De sistnämnda kunde kanske också lära sig något av barnen, eftersom de hade närmare kontakt med sitt naturliga ursprung. Under denna tidsepok fanns också idéer om att man kunde finna svaren på livets gåtor både i drömmen och i det förflutna. Människan stod i nära samklang med naturen. Den orörda och vilda naturen sågs som källan till allt äkta i livet, medan naturens nattsida speglade de dunkla, dolda krafterna i människans själ. Romantikerna dyrkade allt som var mystiskt och magiskt.

Det främmande barnet ger en god illustration av den romantiska barnlitteraturen, både vad gäller stoffval, språk och pedagogik. Berättelsen handlar om en kamp mellan en fedrottning och gnomfursten Pepser, något som författaren kan ha hämtat inspiration till från stoffet i äldre folksagor. Språket är bitvis genomsyrat av naturromantik.

Magister Bläck och barnen von Brakel.

I Hoffmanns saga kommer nämnde Pepser till de två barnen von Brakel förklädd till den elake informatorn Bläck. Fedrottningen företräds å sin sida av sitt egna barn, vilket således är "det främmande barnet". Slutligen åskådliggörs romantikens pedagogiska synsätt på ett symboliskt sätt, genom att Pepser utmålas som helt avskyvärd med sina "wettenskaper". Denne ondskans representant förvandlas sedan till en stor otäck fluga, som jagas bort med hjälp av en flugsmälla. Slutsatsen är att barnen inte har något behov av denne representant för kunskapssamhället, vad de verkligen behöver är att få leva tillsammans med fantasibarnet.

Upp

Naturen

Naturromantiken är, som tidigare nämnts, mycket framträdande i denna sagoberättelse. Felix och Christlieb von Brakel vistas ofta ensamma ute i skogen. Vinden och bäcken beskrivs som livs levande varelser, som kommunicerar med barnen. Magister Bläck har inte alls samma känsla för naturens lockelser, han river upp liljekonvaljer med rötterna och kastar till och med sten efter en grönsiska. Han föredrar en förnuftigt inrättad trädgård med buxbomshäckar, där hela egendomen omgärdas av höga staket. Barnen å sin sida plågas av att behöva sitta mellan fyra väggar och lära sig rabbla utantill sådana saker som de inte begriper.

I Det främmande barnet kan man således urskilja en viss aversion gentemot faktainhämtande och tragglande av onödiga lärdomar. Detta kan ses som en reaktion mot upplysningsepoken under 1700–talet, då framför allt vikten av förnuft och kunskap betonades. Istället betraktas nu känslan och fantasin som människans viktigaste egenskaper. Romantiken var i och med detta född. Termen romantik infördes i Tyskland omkring 1800.

Hos E.T.A. Hoffmann överväger helt och hållet det övernaturliga och magiska. Han blandar trolldomens och feernas värld med den skarpt realistiskt, och ibland humoristiskt, återgivna verkligheten. Läsaren lämnas i ovisshet om huruvida det övernaturliga inslaget är ett faktum eller blott en skapelse av huvudpersonernas fantasi. Det verkligaste är kanske det som man upplever med fantasin, inte det man registrerar med ögonen. E.T.A. Hoffmann är därmed en utpräglad representant för den romantiska tidsepoken och dess författarskap. Sentida författare, som till exempel Tove Jansson har fått viss inspiration från sådana barnböcker som gavs ut under romantikens höjdpunkt, och därigenom låtit genren för fantastiska berättelser få fotfäste och vidareutvecklas.

Upp

Källor

Nöjsam läsning för barn, del 1. Helene Ehriander & Birger Hedén (red.). Lund: Studentlitteratur, 1995.
Nettervik, Ingrid. I barnbokens värld. Malmö: Gleerups, 2002.
Kjersén Edman, Lena. Barn- och ungdomsböcker genom tiderna. Stockholm: Natur och Kultur, 2002.
Klingberg, Göte. Den tidiga barnboken i Sverige. Stockholm: Natur och Kultur, 1998.
Kåreland, Lena. Möte med barnboken. Stockholm: Natur och Kultur, 2001.