Tove Janssons mumintroll

Inledning

Mitt syfte har varit att försöka analysera det återkommande katastroftemat i Tove Janssons böcker om mumintrollen. Katastroftemat dyker upp redan i Småtrollen och den stora översvämningen från 1945, där mumintrollet och hans mamma beger sig ut på en äventyrlig resa för att finna en ny boplats. Mumintrollen och deras ombonade hem i den utopiska mumindalen skildras i totalt fyra bilderböcker och nio illustrerade prosaberättelser, utgivna under en tidsperiod om drygt trettiofem år, där ett annalkande hot finns med i en eller annan form. Det kan exempelvis röra sig om en fara från rymden (som i Kometen kommer), magiska förvandlingar (som i Trollkarlens hatt), eldsprutande berg (som i Farlig midsommar), ensamhet och vinterkyla (som i Trollvinter), eller nervsammanbrott och naturkrafter (som i Pappan och havet). Tove Jansson skrev även texten till bilderboken Skurken i muminhuset, som publicerades 1980.

Tove Jansson

Författaren och konstnären Tove Jansson föddes år 1914. Hon hade en svensk mor och en finlandssvensk far, båda föräldrarna var konstnärer. Tove Jansson växte upp i medelklassmiljö i Helsingfors. Flera personer i den närmaste umgängeskretsen satte högst sannolikt en viss prägel på hennes framtida författarskap. Muminmamman är till exempel en mycket viktig figur, som har många gemensamma drag med Tove Janssons egen mor, Ham.

Familjen bosatte sig på somrarna i en stuga på en ö ute i den finska skärgården. Man kan se vissa paralleller mellan den vanliga seden att bomma igen sin sommarbostad inför vintern och muminfamiljens tradition att gå i ide under vinterhalvåret. Även arkitekturen i dessa finländska sommarvillor, översållande med snickarglädje, torn och takprydnader, för utan vidare tankarna till det pittoreska muminhuset.

Havet hade en oerhört stor betydelse för Tove Jansson, vilket avspeglas i flera av hennes böcker om mumintrollen.

I Tove Janssons produktion skymtar ibland en del illa medfarna och ömkliga varelser, men några sociala konflikter syns inte till. Däremot finns det återkommande hotet utifrån. Det kan möjligtvis höra till saken att ett blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita pågick under Tove Janssons tidiga barndom. En annan viktig omständighet kan vara det faktum att den svensktalande befolkningen i Finland utgör en åsidosatt minoritet i sitt hemland. Tove Jansson själv avvisade dock alla sådana politiska tolkningar av hennes böcker.

Ursprungligen hade Tove Jansson för avsikt att bli konstnär och hon studerade därför konst i Stockholm, Helsingfors och Paris. År 1938 började hon skriva på sitt första manuskript, vilket sedan ledde vidare till debuten med Småtrollen och den stora översvämningen. I samband med en intervju 1952 sade Tove Jansson att hon var målarinna i botten, men under kriget i början av 40-talet kände sig så förtvivlad att hon började skriva sagor. "Det var egentligen en flykt undan verkligheten in i en diktad värld, Mumintrollens värld." Så småningom började hon även teckna muminfamiljen i serieform, en verksamhet som brodern Lars bistod henne med. Tove Jansson avled år 2001.

Upp

Katastroftemat

Skräcken och rädslan för det okända är två återkommande motiv i Tove Janssons författarskap, liksom faran och hotet om en annalkande katastrof. Böckerna om mumintrollen är också uppbyggda kring spänningen mellan ett par diametrala motpoler, å ena sidan tryggheten hos mumindalen och framför allt muminmamman, å andra sidan faran och otryggheten, ibland symboliskt återgiven med den mystiska Mårran som främsta representant. Ofta är handlingen centrerad kring en resa med många oväntade händelser, som undan för undan kulminerar i en huvudkatastrof. I slutet av boken återställs dock alltid harmonin. Balansen mellan skräck och trygghet är således utmärkande för böckernas struktur. I Tove Janssons tidiga produktion har skräcken en konkret gestalt, om det så rör sig om naturkatastrofer eller farliga varelser. I och med Farlig midsommar blir hoten allt mer otydliga och abstrakta. Problemen utspelas på ett psykologiskt plan, där ensamhet, olikhet, individuell frihet, identitetssökande och konflikter utgör ingredienserna i det ödesmättade scenariot.

Spänningen mellan det paradisiska och det katastrofala är ett återkommande mönster. Balansen mellan dessa två poler är en organisationsprincip, enligt vilken Tove Jansson har byggt upp sina böcker alltifrån början, med mumindalen och familjen som en central punkt. De återkommande katastroferna kan uppfattas som en förutsättning för mumindalens skapande och fortväxt. Det liknar ett slags kosmiskt mönster av undergång och återuppståndelse, vilket ofta finns beskrivet i mytologiska berättelser. I den första boken om mumintrollen uppstår deras frodiga dal i samband med en stor översvämning. Katastrofen blir således grunden för hela muminvärldens existens. I begynnelsen finns det paradisiska sida vid sida med det katastrofala, men bilden av Mumindalen förändras sedan successivt och framstår alltmer som en dröm.

Hemmet i mumindalen.

Tove Jansson förhärligade katastrofer. Hon såg ett slags trygghet i det kaotiska, en dualism som kan förknippas med barnets värld. Ibland använder Tove Jansson också katastrofen som symbol för förvecklingar på ett mer psykologiskt plan. Katastrofen kan verka befriande, den kan frigöra ett nytt seende och ge oväntade möjligheter. Hemligheten bakom muminvärlden är att de litterära gestalterna uttrycker våra innersta och ibland omedvetna drifter, känslor och drömmar. Alltihop handlar således egentligen om oss själva. Tove Jansson har med sina gestalter gett oss figurer och begrepp som hjälper oss att tolka våra erfarenheter av verkligheten, oavsett ålder, kön eller kulturell bakgrund.

Upp

Genrer

När man läser berättelserna om mumintrollen i kronologisk ordning är det påfallande hur mycket de, trots sina yttre likheter, skiljer sig åt sinsemellan. Böckerna förändras från att i början ha varit ljusa och lättsamma, till att bli allt mer dystra och svårbegripliga. Framför allt är de svårplacerade vad genre beträffar. Muminböckerna är unika, eftersom de återger en rent mytologisk fantasivärld. De saknar helt den för fantasyberättelsen så karaktäristiska pendlingen mellan två parallella världar.

Det finns dock vissa drag av fantasy hos muminböckerna, eftersom Tove Jansson har försett flera av dem med kartor. Detta i sig är emellertid inte ett tillräckligt argument för att prompt kategorisera samtliga berättelser under rubriceringen fantasy, eftersom de inte är tillräckligt enhetliga för att hamna inom endast en specifik genre. Den första boken Småtrollen och den stora översvämningen anknyter till sagan, den andra (Kometjakten) kan ses som ett slags äventyrsberättelse, den tredje (Trollkarlens hatt) liknar i första hand en fantastisk berättelse, den fjärde (Muminpappans Bravader) är ett slags parodi på memoaren, medan den femte boken (Farlig midsommar) har en dramatisk struktur och den sjätte (Trollvinter) mest kan betraktas som en utvecklingsroman. I Trollvinter växer mumintrollet från den omedvetna barndomen in i ett mognare, mer medvetet tillstånd. Från och med denna bok blir spänningen mer komplicerad och den psykologiska skildringen fördjupas. I den åttonde boken Pappan och havet genomgår alla familjemedlemmar slutligen en personlig kris. Sent i november är boken där Tove Jansson lämnar trollen för gott. De uppges befinna sig ute på seglats med sin båt "Äventyret", men finns ändå med någonstans i periferin.

Tove Janssons genombrott som författare kom 1948 med berättelsen "Trollkarlens hatt".

Upp

Persongalleri

Mumintrollet förekommer första gången 1931 i Tove Janssons dagböcker. Då är han en rent övernaturlig fantasiskapelse, ett skafferitroll som spökar i hennes kök. Muminfamiljen är en kärnfamilj, bestående av blott tre personer - mamma, pappa och son. Det unga mumintrollet är i grund och botten en mycket godlynt och harmonisk person, som betraktar omvärlden med naiv förundran och entusiasm. Han är även en skönhetsdyrkande livsnjutare. Mumintrollet omges bland annat av sin kärleksfulla och kloka mamma, vilken aldrig förlorar fattningen och som hängivet ägnar både sin familj och alla andra personer lika stor omsorg. Muminmamman är trygghetens centrum. Hon förkroppsligar den arketypiska bilden av den Stora Modern och det finns inga problem som muminmamman inte förmår lösa. Den äventyrslystne muminpappan är en romantisk och rastlös person, som ofta drömmer sig tillbaka till sina djärva bravader i ungdomen.

Förutom huvudpersonerna förekommer det en uppsjö av bifigurer, såsom snorkar, hemuler, hattifnattar, filifjonkor, mymlor och skrutt. Den sympatiska muminfamiljen skulle rent utav kunna beskrivas som en samling lyckliga naturbarn mitt i ett samhälle av neurotiska filifjonkor och rigida hemuler. Mumintrollet är smått betuttad i den fåfänga Snorkfröken, som är mycket mån om sitt yttre, har pannlugg och en fotring av guld. Hennes bror kallas för Snorken och kan av och till uppträda som en torr och stelbent byråkrat. Det ängsliga djuret Sniff är en riktig fegis, som finns med redan i den första muminboken. Sniff är också mycket förtjust i allt som glittrar och samlar därför på sig diverse krimskrams. Snusmumriken är en av mumintrollets allra bästa kamrater, en frihetsälskande och bekymmerslös vagabond, som bor i ett enkelt tält och vandrar söderut på vintern, när mumintrollen går i ide. Både snorkarna och Snusmumriken gör sin entré först i samband med böckerna Kometjakten och Kometen kommer.

Muminfamiljen representerar en typ av "liberal humanism", med vilket här avses en lite allmänt småslarvig, tolerant och halvbohemisk inställning till livet. De särpräglade individualisterna i mumindalen är så gott som helt opåverkade både av moderna teknologiska framåtskridanden och av den ofta åtföljande kommersialismen. Alla figurer som befolkar muminvärlden har namn som på ett fint sätt säger något om deras personlighet, men de är inte endimensionella, de gör oväntade saker och överraskar läsaren. Hemulerna är till en början tankspridda samlare av växter och fjärilar. De trivs bäst för sig själva, då de helhjärtat kan ägna sig åt att sortera sina frimärkssamlingar eller leta efter nya växtarter. Längre fram, i och med Farlig midsommar, förvandlas de till ordningsvakter och paragrafryttare. De dövstumma hattifnattarna påminner om charterturister. De rör sig alltid i stora klungor och ingen vet riktigt varifrån de kommer eller vart de är på väg. Man kan ana deras närvaro som elektricitet i luften. Filifjonkan är muminfamiljens absoluta motsats. Hon lever ett trist och inrutat liv, helt uppbyggt på traditioner och principer. Lilla My är aggressiv, glad och fullständigt respektlös på en och samma gång. Hon är lika självständig som sin halvbror Snusmumriken och blir så småningom adopterad av muminfamiljen. Too-ticki brukar bo i muminfamiljens båthus om vintrarna. Till lynnet är Too-ticki en lugn, sansad och jordnära person. Hon visar sig för första gången i Trollvinter, ungefär samtidigt som Tove Jansson hade träffat sin livskamrat Tuulikki Pietilä. Too-ticki och muminmamman är de enda av karaktärerna som har sina uppenbara förebilder i verkliga livet.

Upp

Mumintrollen och deras vänner

Några av de allra viktigaste figurerna ur persongalleriet. Muminfamiljen är omringade av (från vänster) Snusmumriken, Hemulen, Snorkfröken, och Lilla My. Längst ut till höger står djuret Sniff. »

Det förekommer ungefär 60 olika figurer i berättelserna om mumintrollen. Tove Janssons fantasifulla persongalleri är således både mångfacetterat och brett. Mumindalens befolkning används för att återspegla de mest olikartade mänskliga egenskaper. Personporträtten är ofta karikatyrmässiga, såsom i fallet med de petimätermässiga och självupptagna hemulerna, men de kan ibland också få återge lite mer psykologiskt intrikata porträtt. Till sistnämnda figurer kan framför allt den besynnerliga "Mårran" räknas (se kapitlet om katastrofer). Mårran är en ensam vandrare, som fryser marken till is där hon passerar. En del litteraturforskare har tolkat Mårran som en allegori för antingen Vintern, Kriget eller Döden.

Mårran är ett ständigt närvarande hot för invånarna i mumindalen, men kan på samma gång betraktas som en personifierad sinnebild för Ensamheten. När allt kommer omkring är hon kanske bara en ömklig utfrusen varelse som söker efter lite gemenskap. När mumintrollet äntligen tar mod till sig och vågar ta ett par steg närmare den efterhängsna Mårran minskar hennes kyliga hotfullhet. Hon kan vara en symbolisk bild för vår rädsla för det okända inom oss själva. När vi utforskar vårt undermedvetna och tränger in i själens mörka skrymslen försvinner skräcken för det som kan ha gömt sig där.

Upp

Miljöskildring

Tove Jansson hade under hela sitt liv starka band till både svensk och finsk skärgård. Hon var under många år bosatt på ett kargt litet skär ute i Finska viken. Detta kan förvisso ha satt en viss prägel på hennes författarskap. Den centrala miljön i alla böckerna om mumintrollen är naturen, framför allt stranden och skogen i den vackra mumindalens närhet. I de allra tidigaste berättelserna består miljön även av en del främmande ingredienser, som normalt sett inte hör hemma inom nordisk flora eller fauna. Palmer och fruktträd frodas i fullständig harmoni med barrträd och förvuxna krukväxter. Exotiska djur och underliga fantasivarelser passerar revy. Boken Trollvinter avviker något från de övriga berättelserna, eftersom den helt och hållet utspelar sig i ett vitt och fruset vinterlandskap.

Mumintrollen bor i ett högt, cylinderformat blått hus som muminpappan har byggt. I Pappan och havet placeras dock mumintrollen ut i en annorlunda omgivning, då familjen under större delen av händelseförloppet befinner sig på en ensligt belägen ö, där de tagit en övergiven fyr i besittning. Muminpappan har bestämt att ön är den plats där hans familj skall börja om från början. Till skillnad från den paradisiskt frodiga dal, där familjen tidigare har bott, är detta en mycket stenig, ogästvänlig och i det närmaste ofruktbar plats. Ön är dock levande på ett annat sätt, dess hjärta bultar, och kusligt nog flyttar sig träden närmare fyren om nätterna. Muminpappan känner sig först oförstående inför havet, men när han istället börjar se på det som en nyckfull individ förmår han acceptera både dess goda och dåliga sidor. Han erkänner havet som en bra fiende, varvid det genast belönar honom med rika gåvor. I Tove Janssons skildring är naturen/havet en levande organism, men när den inte är direkt livsfarlig så är den i alla fall en rätt besvärlig släkting som det på ett eller annat sätt gäller att lura och trixa med.

Förenklat uttryckt kan man kanske hävda att om de tidiga muminböckerna handlar om trollens successiva upptäckt av naturen och kosmos, med all dess potentiella farlighet, så handlar de senare verken mer om hur huvudpersonerna försöker använda sina kunskaper för att finna en större trygghet i en hotfull tillvaro. Tonen i Pappan och havet är också helt annorlunda än i de tidiga böckerna, som är lättsamma, gladlynta och betydligt barnvänligare. I den här boken blir den naturvetenskapliga och teknologiska problematiken mer påtaglig. Kampen för överlevnad blir ett av huvudmotiven. Visserligen finns det inte några överhängande katastrofer som hotar mumindalen för tillfället, alla i familjen verkar klara sig alldeles utmärkt, men muminpappan känner sig överflödig. Han tar då på sig rollen som vetenskapsman i avsikt att besegra naturen och havet. Det duger helt enkelt inte längre att bara sitta på sin veranda och vänta på att nästa katastrof skall komma.

Mumintrollen erövrar världen! (Tove Janssons illustration till bilderboken "Den farliga resan".)

Upp

Symbolik

I debutboken Småtrollen och den stora översvämningen, som Tove Jansson började skriva på under det finska vinterkriget 1939-1940, presenteras huvudpersonerna. Den yttre handlingen består av att muminmamman, hennes son, samt hans kamrat Sniff, på egen hand måste rädda sig undan en översvämning. Muminpappan har försvunnit, han har gett sig iväg på en resa med hattifnattarna. Även den andra muminboken Kometjakten skrevs i andra världskrigets slagskugga och hoten mot idyllen i följande böcker kan kanske tolkas mot bakgrund av de politiska spänningar som sedan följde. Det finns en historisk parallell till hur det faktiskt såg ut på den finska hemmafronten under dessa orostider. Befolkningen måste fly från kriget på Karelska näset och undan flygbombningarna i övriga delar av Finland. Männen var frånvarande på grund av att de låg inkallade vid fronten. Hotet från kometen kan egentligen ha handlat mer om finländarnas rädsla för att bli uppslukade av det kommunistiska Sovjetunionen än om ett verkligt hot från himlen. Kometjakten skulle också kunna läsas som en allegori över krigets oerhörda krafter, eftersom boken skrevs år 1945 associerar man ganska osökt till atombomben.

I Trollvinter vaknar mumintrollet mitt i vintern, medan hans familj ligger och sover (eftersom mumintrollen går i ide mellan november och april). Det ensamma mumintrollet tvingas ge sig i kast med den obarmhärtiga vintern, som bär på både kyla och död i sitt sköte. Vintern skulle kunna symbolisera dödens närhet i våra liv, och mumintrollets plötsliga medvetande om detta sakförhållande. Döden illustreras i skepnad av den vackra Isfrun, som möter en tanklös och oförsiktig ekorre på sin väg. Efter ett ögonkast ligger sedan ekorren alldeles stel och orörlig i snön. Ensamheten är det andra viktiga temat, dess positiva sida får representeras av Too-ticki och hennes självständighet, medan den negativa sidan återspeglas i mumintrollet och hans rädsla för det okända.

Trollvinter kan uppfattas som ett uppbrott från den skyddade barndomen, medan Pappan och havet kan betraktas som ett resultat av detta uppbrott. Också i Pappan och havet återfinns Ensamheten, här personifierad dels i form av en ordkarg fiskargubbe och dels i form av den förföljande Mårran. Det grymma och nyckfulla havet ger upphov till både ångest och livsleda hos hela muminfamiljen.

I Pappan och havet drabbas muminmamman av svår hemlängtan och målar i sin frustration prunkande äppelträd och röda rosenbuskar på en tom vägg i deras nya fyrbostad. Hur stark hennes längtan till mumindalen är symboliseras sedan av att hon går in i sin målning och spårlöst försvinner. Hennes förmåga att gå in i fantasilandskap upphör dock när hon, liksom muminpappan, har accepterat ön på dess egna villkor och inte längre försöker återskapa sitt förlorade paradis.

I muminböckerna finns det överhuvudtaget många illustrationer av övistelser och oväder till havs. Det kanske kan vara så att muminböckernas öar och stormar i själva verket symboliserar individens känsla av isolering. Åtskilliga av huvudpersonerna i Tove Janssons verk tycks lida av kontaktsvårigheter i relation till sin omgivning. De skapar sina egna världar, i vilka de bor och arbetar och vars gränser de finner det svårt att överskrida, hur mycket de än önskar att de skulle kunna göra det.

Tove Janssons berättelser handlar givetvis inte enbart om negativa företeelser som död och ensamhet. Parallellt med katastroferna finns deras motsats Tryggheten, som kan avbildas i form av muminmammans väska, eller i hennes runda familjära gestalt. Tryggheten kan också finnas i igenkännandet och upprepandet, när saker och ting förblir likadana som de alltid har varit. Mumindalens idyll i sig skapar trygghet. Ett exempel på hur en förändring av det trygga och invanda kan leda till obehag och skräck ges i Trollkarlens hatt, där mumintrollet plötsligt förtrollas till en mager, Gollum-liknande figur och muminhuset omvandlas till en djungel.

Mumintrollet efter förvandlingen.

Upp

Slutsatser

Tryggheten respektive hotet om en annalkande katastrof är två återkommande motiv i Tove Janssons författarskap. Böckerna är uppbyggda kring spänningen mellan två divergerande motsatspar; å ena sidan tryggheten hos hemmet och muminmamman, å andra sidan hotet och skräcken för det okända. Till en början är den narrativa handlingen i böckerna fokuserad kring en äventyrlig resa, som kulminerar i någon form av katastrof. Detta rör sig då om en renodlad naturkatastrof, exempelvis en översvämning, en komet, eller ett vulkanutbrott. Gradvis blir hoten sedan allt mer otydliga och abstrakta, de ändrar form och berättelserna övergår i större utsträckning till att illustrera huvudpersonernas inre kriser eller nervsammanbrott. Problemen utspelas på ett mer psykologiskt plan, händelserna blir symboliska skildringar av individuella katastrofer såsom död, ensamhet och isolering.

Tove Jansson (självporträtt)

De första muminböckerna skrevs i samband med att Finland och en stor del av världen befann sig i krig. Hoten mot mumindalens idyll skulle mycket väl kunna förstås mot bakgrund av det politiska läget, en tanke som emellertid Tove Jansson själv bestämt tillbakavisade. Åtskilliga litteraturvetare har analyserat muminböckerna ur ett mer symboliskt perspektiv och då dragit slutsatsen att Tove Janssons underliggande avsikter kan ha varit att belysa en dold problematik som utspelas på ett djupare psykologiskt plan.

Det återkommande katastroftemat kan till sist också uppfattas mytologiskt eller religiöst och då ses som en rituell förutsättning för världens (mumindalens) skapande och fortväxt. Det paradisiska kan i detta sammanhang ställas i kontrast till hotet om en utplånande syndaflod eller till och med jordens undergång. De olika perioderna utgör beståndsdelar i ett kosmologiskt kretslopp av död och återuppståndelse.

Tove Janssons muminfamilj kan sägas representera en typ av "liberal humanism", med vilket här avses en lite småslarvig, tolerant och halvbohemisk inställning till livet. De olika individualisterna i mumindalen är så gott som opåverkade av moderna tider, teknologiska framåtskridanden och kommersialism. Tove Jansson förnekade dock att hon på något sätt ville uppfostra sina läsare. Hennes egna åsikter framkommer tydligt i följande citat (hämtat ur W. Glyn Jones Vägen från Mumindalen – En bok om Tove Janssons författarskap) :

"Jag gör inga medvetna försök att uppfostra. Jag har ingen tendens och allra minst någon 'filosofi'. Jag försöker beskriva vad som fängslar och skrämmer mej, vad jag ser och minns och låter allting hända kring en familj som kanske utmärks av ett slags vänlig förvirring, accepterande av omvärlden, och av att dess medlemmar trivs alldeles ovanligt bra med varann."

Upp

Avslutning

Tove Janssons berättelser om mumintrollen har vissa gemensamma drag med de barnböcker som gavs ut under romantikens höjdpunkt. Fantastiska eller övernaturliga händelser återges som självklara inslag inom ramen för den episka verkligheten. I hennes böcker förekommer även en romantiskt färgad syn på naturen, vilket ibland kombineras med en milt ironisk kritik mot hemulernas smått inskränkta kvasivetenskapliga synsätt. Samtidigt finns det ofta, speciellt i de tidiga äventyrsböckerna, en relativt positiv inställning till kunskapsinhämtande och teknologiska fördelar.

Jag har i denna uppsats skrivit åtskilligt om framför allt symboler och dolda budskap i Tove Janssons författarskap. Om man nu inte vill komplicera saker och ting i onödan skulle själva kärnbudskapet, eller tendensen, i hennes muminböcker rätt och slätt kunna karakteriseras med ordet "humanism". Tolerans, empati, familjens värde och individens frihet är nämligen några av de tankegångar som upprepas.

I flera av muminböckerna finns det dessutom ett återkommande filosofiskt resonemang, vilket handlar om hur onödigt det är att samla på sig en massa ägodelar. Denna idé förkroppsligas särskilt av Snusmumriken, en person som ställer små materiella krav och istället strävar efter att njuta av livet, ständigt spelande på sin kära munharmonika. I likhet med mumintrollen och deras vänner borde vi kanske försöka tillvarata vår tid på jorden lite bättre och ibland rentav se på vår existens ur nya och annorlunda perspektiv. Som i Farlig midsommar, när familjen har blivit helt isolerad på husets övervåning efter en översvämning, och muminpappan måste såga upp golvet i salongen för att kunna nå fram till köket. "Jag har ofta tänkt, sa han, att man nångång borde betrakta sina rum från taket istället för nerifrån golvet." En liten stund senare får mumintrollets mamma för första gången betrakta sitt kök från ovan, och ser då ner i ett lustigt, svagt upplyst ljusgrönt akvarium. Katastrofer kan, som tidigare nämnts, frigöra ett nytt seende.

Mumintrollet simmar i köket.

Upp

Källor

Björk, Christina. Tove Jansson – mycket mer än Mumin. Stockholm: Bilda Förlag, 2003.
Holländer, Tove. Från idyll till avidyll: Tove Janssons illustrationer till muminböckerna. Finlands Barnboksinstitut, 1983.
Jones, W. Glyn. Vägen från Mumindalen – En bok om Tove Janssons författarskap. Stockholm: Bonniers, 1984.
Kivi,Mirja. Mumindalen – Figurerna som kom på museum. Esbo: Schildts, 2000.
Kjersén Edman, Lena. Barn- och ungdomsböcker genom tiderna. Stockholm: Natur och Kultur, 2002.
Kåreland, Lena. Möte med barnboken. Stockholm: Natur och Kultur, 2001.
Müller Nienstedt, Irma. Farväl till Mumindalen. Solna: Centrum för Jungiansk Psykologi, 1997.
Nettervik, Ingrid. I barnbokens värld. Malmö: Gleerups, 2002.
Westin, Boel. Familjen i dalen – Tove Janssons muminvärld. Stockholm: Bonniers, 1988.