Uppsala Universitet

Den Kungliga Akademin

Den drivande kraften bakom bildandet av Uppsala Universitet var ärkebiskopen Jakob Ulvsson. Universitetet var från början en rent kyrklig angelägenhet och den teologiska fakulteten var länge universitetets kraftcentrum. Den kyrkliga reformationen och Gustav Vasas nationella kungadöme medförde under 1500-talet svåra störningar för de etablerade kulturella institutionerna i Sverige och för kontakterna med omvärlden. Detta ledde till en kulturell utarmning under fortsättningen på århundradet. Uppsala Universitet, som grundades 1477, överlevde inte påfrestningarna och det var inte förrän 1593 som universitet återupprättades, efter flera tidigare initiativförsök. Det var dock först under 1620-talet som Uppsala Universitet förvandlades från en obetydlig avkroksakademi till ett lärosäte av god europeisk klass.

Gustav II Adolf

Under Gustav II Adolfs regering inleddes en politik, där kungen medvetet strävade efter att göra vårt efterblivna land till en kulturnation enligt europeisk måttstock. För Uppsalas del började det med att Gustav II Adolf vid riksdagen 1620 överlämnade några punkter om en reformation av undervisningsväsendet. I denna skrivelse stod det bland annat att akademin i Uppsala måste förbättras. Det ledde slutligen fram till en kunglig resolution i april samma år, där utökande av tjänster, årslöner, stipendier till studenter och ett årligt anslag till verksamheten var en del av innehållet. Inte nog med det, Gustav II Adolf skrev senare ett gåvobrev där han skänkte sina enskilda arvegods i Uppland och Västmanland till Uppsala Universitet. Gåvan gjorde universitetet självförsörjande och gav det dessutom ett stort årligt överskott. Akademin lydde dock alltjämt under kronan och var inte självstyrande. Det var kronan som fattade besluten om hur pengarna skulle användas.

För Gustav Adolf och hans medhjälpare tedde sig studier och lärdom som ett villkor för att staten skulle fungera. Under stormaktstiden fungerade inte universiteten som vetenskapliga institutioner såsom vi ser dem i dag. Lärarna var inte skyldiga att bedriva vetenskaplig forskning, även om somliga gjorde det ändå. Universitetens övergripande uppgift var att föra vidare de gamla tankesätten till de nya generationerna. Universiteten skulle således förmedla det beprövade kunskapsgods som var nödvändigt för blivande präster, lärare och ämbetsmän och som gjorde dem delaktiga av det europeiska kulturarv som var gemensamt för alla bildade. Denna kunskapsmassa vilade på den lutherska teologin och den klassiska humanismen. Att alla bekände sig till den sanna lutherska läran var särskilt viktigt under den karolinska epoken, då man tolkade Luthers lära och Gamla testamentet såsom att det enväldiga kungadömet var ett uttryck för Guds vilja.

Upp

Gustavianum

I vår tid har vi kanske svårt att föreställa oss ett universitet utan bibliotek. Därför kan det verka lite förvånande att Uppsala Universitet inte hade ett eget bibliotek, eller ens en boksamling från första början. Det var inte förrän 1620, då Gustav II Adolf donerade alla de böcker som hade samlats i Gråmunkeklostret i Stockholm, som grunden till ett universitetsbibliotek lades. Samlingen var värdefull och innehöll såväl tryckta böcker som medeltida handskrifter. Biblioteket utvidgades med tiden genom rika krigsbyten. De svenska arméerna erövrade bl.a. baltiska, tyska, polska och böhmiska bibliotek, vars samlingar de raskt sände hem till Sverige.

Gamla universitetsbyggnaden Gustavianum i Uppsala.

En del av de erövrade böckerna hamnade så småningom i Uppsala (åtminstone fram till drottning Kristinas regeringstid, då Kungliga Bibliotekets betydelse blev allt mer dominerade). Bokskatterna inhystes dock till en början i trånga, oeldade och fuktiga lokaler i ett torvtäckt stenhus. Först efter sjuttio år fick böckerna en lämpligare förvaring, när de 1694 flyttades till universitetsbyggnaden Gustavianum. Biblioteket fick därmed äntligen värdigare lokaler.

Omkring 1640 uppgick bibliotekets bestånd till drygt 8 600 tryckta böcker och cirka 1165 manuskript. Av dessa böcker var endast fem exemplar på svenska och det var sällsynt med böcker som var inköpta på ärligt vis. Den nyaste litteraturen var undermåligt representerad och biblioteket kunde inte heller tjäna som en tillräcklig vetenskaplig resurskälla. Professorerna var hänvisade till sina egna boksamlingar. När det gällde den teologiska litteraturen var förvärvspolitiken dessutom att man endast skulle köpa in protestantisk litteratur och inte något som kunde strida mot denna doktrin. Till en början turades professorerna om med att ha ansvaret för biblioteket, vilket inte fungerade helt tillfredsställande. 1638 anställdes slutligen en bibliotekarie vid namn Laurentius Tolfstadius. På den här tiden fungerade biblioteket emellertid inte som i våra dagar. Studenterna fick inte låna med sig böckerna hem, den rätten var strikt förbehållen professorer och lägre tjänstemän. Professorerna ansågs också vara besvärliga låntagare, eftersom deras lån kunde bli livslånga. Många böcker förkom till följd av dessa långlån, samt genom diverse stölder och förstörelser.

Man kan med fog säga att Uppsala och dess universitet under början av 1600-talet utgjorde Sveriges kulturella centrum. Som ovan nämnts strömmade både klostermanuskript och litterära krigsbyten in till Uppsala Universitetsbibliotek under den första hälften av århundradet. En av bibliotekets mest kända handskrifter är Silverbibeln, vilken först förvarades i drottning Kristinas samlingar på Kungliga Biblioteket, men som på krokiga vägar till sist hamnade i Uppsala. Vid slutet av århundradet hade bokbeståndet kommit upp i cirka 30.000 titlar och biblioteket torde därmed sannolikt ha varit ett av de största i det dåvarande Europa. Samlingarna bestod dock fortfarande till största delen av utländsk litteratur. Genom ett par kungliga förordningar 1692 och 1707 erhöll biblioteket emellertid efter hand rätt till arkivexemplar av det som trycktes på de svenska tryckerierna.

Upp