© 1997 – 2002 Patrick Hassel Zein
This page was last updated 31.07.2002
© 1997 – 2002 Patrick Hassel Zein
This page was last updated 31.07.2002
Under Construction!The Chinese Language
General notes: Whenever I in this document refer to pronunciations of Chinese words, I will generally specify Mandarin Chinese (zh-putonghua) according to pinyin-transliteration. To notate intonation, I will use the number 1 through 4 after each syllable. If you do not understand this paragraph, then read about Chinese phonetics below! This document contains texts written for my private homepage, but also contains some information not previously published. If your questions are not answered below, you may pay me a visit at http://www.zein.se/patrick for more information, further details, links and more regarding the Chinese language and culture.
History of the Chinese Language
When talking about the Chinese language, it is easy that one looks at the written language rather than the spoken, since the written language has been more or less the same for at least 2000 years.
Enligt legenderna om Xia-dynastin, så uppfanns de kinesiska skrivtecknen av en historiker som tjänstgjorde under Kinas grundare, kejsaren Huang Di ("Gule Kejsaren") för ungefär 4500 år sedan. En sägen berättar om hur denne historiker studerade naturen, och då i synnerhet fåglarnas spår, innan han genomförde sitt storslagna arbete. Arkeologiska undersökningar av uråldriga kruskärvor och stenflisor visar dock att kinesiska tecken förekommit så mycket som för 8000 år sedan och att ett relativt fullständigt skriftsystem stod klart för 3500 år sedan.
Efter Xia-dynastin följde den bortglömda men väl historiskt belagda Shang-dynastin (1500 – 1028 fvt). Under denna dynasti bedrev hovet allt intensivare offerriter, och gudarna rådfrågades flitigt i alla slags frågor. Till spåkonsterna användes orakelben, dvs sköldpaddsskal eller skulderblad från oxar, i vilka man borrade små hål där man sedan stack in glödande spett. Värmen fick benen att spricka och ur de uppstådda sprickorna utlästes gudarnas svar. Till sist ristades både frågor och svar in i själva orakelbenen. Med tiden försvann Shang-kejsarna och riterna glömdes bort. Även orakelbenen fördrevs till nära 3000 år av glömska.
Skriften levde dock vidare – och förändrades. Man började skriva allt mer utstuderade tecken på bokrullar gjorda av sammanfogade bambustavar, på bronsföremål och på allt vackrare keramik. Under den våldsamma Qin-dynastin (221 – 207 fvt) lät kejsaren Qin Qi Huang Di bränna upp mängder av äldre litteratur och även belästa personer på bål. En av de goda sidorna hos kejsaren var att han gjorde många ansträngningar för att ena landet – förvisso till större delen med våld, men även genom att standardisera mått, vikter och inte minst själva skrivtecknen. Från denna tid har vi även den berömda terrakotta-armén i Xi'an!
För 2000 år sedan började tuschpenslar brukas allt oftare i Kina, och tecknens form ändrades därvid för att mer eller mindre anta sina moderna former. Problemet med denna nya skrivstil, den såkallade "sigillstilen", var att den ursprungliga logiken i skrivtecknen blev mer otydlig, och att folk därigenom skrev fel. För att lösa detta problem författades den etymologiska ordboken "Shuowen" år 121. Denna ordbok delade in 9000 tecken i sex olika logiska grupper, som än idag gör sig gällande (se avsnitten om kinesiskans tecken nedan). Skriftstilen genomgick senare ytterligare modifieringar, och uttalet av tecknen förändrades en hel del, men den inre logiken i tecknen förblev densamma. Den senaste reformen av de kinesiska skrivtecknen gjordes faktiskt så sent som på 1950-talet, och har till viss del gjort den uråldriga logiken mer fördold än vad någon annan reform tidigare gjort.
1899 upptäckte författaren och forskaren Liu E att de "drakben", som maldes ner i vännen Wang Yirongs malariamedicin, var täckta av inskriptioner. Även om tecknen var mer eller mindre lika kantiga som vikingarnas runor, så bar de tydliga likheter med moderna kinesiska skrivtecken. Han samlade tillsammans med sin vän ihop en stor mängd sådana ben från olika apotek runt om i Kina och kunde efter en tid av närmare efterforskningar visa upp den bortglömda skriftformen från Shang-dynastins orakelben för Världen. Många av orakelbenens texter har senare kunnat översättas helt.
Under 1910-talet bedrev svenske Bernhard Karlgren omfattande studier av dels kinesiska dialekter och dels kinesiskans influenser på geografiskt närliggande språk. Genom att därtill studera rimordboken "Qieyun" från år 601 evt, så kunde har dra slutsatser om exakt hur det kinesiska språket i själva verket uttalades dels runt 600-talet fvt och dels runt 600-talet evt.
Grammatiskt och ljudmässigt sett så är kinesiskan ett sino-tibetanskt språk. Det betyder att kinesiskan (med alla dess dialekter) är närmast släkt med t.ex. tibetanskan. Däremot är den, i raka motsats till vad många tror, inte alls grammatiskt eller uttalsmässigt besläktad med japanska. Saken är bara den att japanerna runt 600-talet lånade in de kinesiska skrivtecken, för att sedan omarbeta dem till viss del. Så vitt språkhistorikerna vet, är japanskan antagligen inte släkt med något annat nu talat språk. Utöver japanernas lån har naturligtvis andra influenser förekommit på flera håll mellan östasiatiska språk och kinesiska, men det tar vi inte upp här.
Att kinesiskan är Världens mest talade språk torde det inte råda någon tvivel om. Vad som dessutom är intressant att konstatera, är att det är mycket möjligt att det kinesiska skriftspråket, med sina dryga 3500 år på nacken, är Världens äldsta levande språk. Flera av de kinesiska skrivtecknen har ju faktiskt knappt ändrats på över 2000 år!
Chinese Characters
Man brukar räkna med att det finns sex olika metoder enligt vilka de kinesiska skrivtecknen byggts upp sedan tusentals år tillbaka. Dessa metoder kan delas in i tre grupper: grupp A = avbildningar (se metoder nr 1 och 2 nedan), grupp B = sammansättningar (se metoder nr 3 och 4) samt grupp C = lite mer långsökta metoder (se metoder nr 5 och 6).
Det sägs ofta att kinesiskan skulle vara ett rent bildspråk där varje tecken motsvarar ett ord. Detta må till viss del vara sant, men det måste tas med en stor nypa salt! Endast några enstaka procent av det kinesiska skriftspråket består av rena "bilder". Dessa "bildtecken" kan delas in i två kategorier:
1: Konkreta bilder som direkt avbildar föremål.
2: Abstrakta bilder är en mindre kategori än den första, detta är lite mer indirekta avbildningar av både föremål och andra saker.
De grundläggande bildtecknen används sedan som byggstenar för att skapa mer komplexa tecken som är svåra att avbilda direkt eller indirekt. Enkla tecken som återkommer som delar i mer komplexa tecken kallas för "radikaler" (lägg detta ord på minnet!). De flesta kinesiska tecknen byggs upp med hjälp av endast c:a 220 radikaler, genom att två eller flera av dem kombineras samman till unika tecken enligt olika uråldriga logiska metoder. Radikalerna kan placeras sida vid sida, över/under varandra, eller så kan en radikal mer eller mindre omringa en annan.
Det finns två generella metoder att kombinera radikaler:
3: Associativa sammansättningar som i det närmaste är rebusar, kan vara riktigt finurliga.
4: Fonetiska sammansättningar där en del av tecknet mer eller mindre antyder ljudet och en annan någon form av kategorisering. Denna metod att sammanfoga radikaler har använts för att skapa c:a 80 till 90% av alla kinesiska skrivtecken.
Slutligen finns det de lite mer långsökta metoderna att skapa kinesiska skrivtecken:
5: Fonetiska lån – ett exempel är "anlända", som förr uttalades likadant som "vete" – därför användes tecknet för "vete" även i betydelse "anlända". Idag betyder tecknet endast "anlända".
6: Närliggande betydelse – tecken som används för att beteckna mer än en sak: tecknet som illustrerar ordet "musik" (uttalas "yue4") kan även illlustrera "glädje" (uttalas "le4"). Tecknet för "blixt" betecknar nuförtiden oftast "elektricitet" eller "kraft" (tecknet uttalas likadant i bägge fallen).
Den kinesiska skriften har, som tidigare beskrivits, varit i stort sett oförändrad under de senaste 2000 åren. De mest iögonfallande förändringarna är för det första att man från början inte hade någon kommatering, och för det andra genomförde Folkrepubliken Kina på 50-talet en reform, som innebar att man började skriva något enklare varianter av vissa tecken, för att på så sätt underlätta för folket att lära sig läsa och skriva. Idag förekommer de äldre och fullständiga formerna i lite "finare" sammanhang, men även till vardags i Hong Kong (även efter återföreningen med övriga Kina 1/7 1997), på Taiwan och bland utlandskineser.
Chinese Phonetics
Vad gäller uttalet kan man helt kortfattat säga att kinesiskan är ett stavelsebaserat tonspråk – den minsta betydelsebärande enheten är en stavelse (i kinesiska är ju en stavelse, som tidigare nämnts, det samma som ett tecken) och tonläget på rösten är avgörande för att man skall kunna göra sig förstådd.
Enstaka småord kan i talspråk lätt misstolkas, eftersom varje stavelse för sig kan ha många vitt skilda betydelser. Dessutom kan en del stavelser låta vilseledande lika för ett otränat öra. För att eliminera risken till misstolkning brukar man därför kombinera två eller fler stavelser/tecken till ett ord. När en stavelse förekommer i en mening blir risken för misstolkning i stort sett obefintlig. Att kunna skriva tecknen är också en garanti för att man ej skall bli missförstådd.
Om man transskriberar rikskinesiska med pinyin (en "ljudskrift" baserad på latinska bokstäver), så kan en stavelse innehålla ett förled, ett mellanled och ett slutled. Förledet utgörs av något konsonantljud eller saknas helt. Mellanledet kan vara ett mellanting mellan vokal och konsonant, eller saknas helt. Slutledet är i regel en eller två vokaler eventuellt följt av en nasal ("n" eller "ng") eller ett "r". Om man bortser ifrån att rikskinesiskan har fyra tonlägen, så kan man säga att man enligt det ovan beskrivna mönstret endast kan kombinera ihop cirka 400 möjliga stavelser (att jämföra med svenskan som sägs ha drygt 8.000, och engelskan som lär skall ha minst 12.000). Med olika tonfall på rösten kan man dock kombinera ihop cirka 1600 olika kinesiska stavelser.
Dialects
För att kort nämna kinesiska dialekter så måste man notera att de till uttalet kan vara så olika som svenska jämfört med engelska. Turisten från Hong Kong kan oftast inte alls förstå vad mannen på gatan i Beijing säger. Men räddningen ligger i skriften, då alla kineser skriver i stort sett samma tecken (med undantag för olika minoritetsfolk). Följaktligen betyder ordet "dialekt" i detta sammanhang i det närmaste "olika sätt att uttala kinesiska skrivtecken".
Den dialekt som talas av flest kineser är mandarin (även kallat "rikskinesiska", "högkinesiska" eller på kinesiska "putonghua"), man kan lite förenklat säga att denna dialekt talas i stort sett i alla kinesiska provinser som inte gränsar till andra länder. Den näst största dialekten är wu, som talas i trakterna runt Shanghai. I södra Kina, i Macão och i Hong Kong talas en annan stor dialekt, kantonesiska (även kallad "yue"). Kantonesiska talas endast av c:a 6% av all Världens kineser, men bland utlandskineser är det en mycket vanlig dialekt. Kantonesiskan är som dialekt minst 2000 år gammal, medan mandarin endast är mellan 700 och 800 år gammal.
Det finns även ett antal kinesiska minoritetsfolk som har ett större antal språk av olika ursprung och med olika skriftsystem (allt från olika "bildskrifter" till i det närmaste europeiska alfabet). En del av dessa minoritetsspråk saknar fortfarande skriftspråk.
Interlingual Influences
I have devided this part into two different sections:
1) export = from Chinese to other languages.
2) imports = from other languages to Chinese
Exports
Considering the geographical, philosophical and, not least, grammatical distances between China and Western Europe, it can be considered only natural that the exchange of words between languages has been rather small up until modern days.
One Chinese word that has spread around the world centuries ago is "tea". In most countries of the world we can find two phonetical versions of this word. Some languages use a word similar to the English "tea" (Swedish: "te", Italian: "tè", German: "Tee"). Other languages have words similar to the Mandarin-Chinese "cha2" (Russian: "chai", Turkish: "chai###", Persian: "chai###"). The countries that had contact with China over the land-routes, normally met northern Chinese people that used a words like "cha" or "chai". Countries that on the other hand made contact from the seaside, met southern Chinese that had a word sounding like "tea", "te" or "ti".
In modern days there are a few more Chinese words occurring in western languages. There is the philosophy of "Dao" or "Tao" (Mandarin Chinese: "Dao4" meaning "road"), the shadowboxing normally referred to as "taijiquan" or "Taichi chuan" (Mandarin Chinese: "Tai4ji2quan2") and the political Maoism (referring, of course, to Mao Zedong, where "Mao" is the family name).
Other words: ginseng, fengshui, kow-tow / ke-tou, mah-jong, typhoon / taifun, tao, yin and yang, kund-fu
Imports
To import a foreign word into the Chinese language is a bit tricky, since the written language is built up with characters representing fixed syllables of one or more phonemes. Many European words combine letters in ways that are not possible in Chinese. In most cases foreign words have been transliterated to meaningless combinations of sounds similar to the European words rather than creating logical words that sould sound more Chinese. Examples: "mai4ke4feng1" (meaning ### + wind) = "microphone", ###, ###, ###
There are though some words that both sound like European words and look quite logical in Chinese: "mangguo" (bearded fruit) = "mango", "bengjitiao" (tie-together-legs### jump) = "bungy jump", ###, ###, ###.
Names of distant countries are usually transliterated (e.g. "Sweden" becomes "Rui4dian3", "Finland" becomes "Fen1lan1" and "Italy" becoming "Yi4da4li3"). Exceptions are Asian countries, such as Japan and Tibet, that may have proper Chinese names with logical meanings, and only one or possibly two European countries; Iceland that has been translated to "Ice-Island" ("Bing1dao3") and "Portugal" that is written with the same characters as "grape" ("pu1tao3") on Chinese (but I can not tell if the country is named after the grapes or if the grapes have their name from the country...).
Chinese people have also learned some English words that they use frequently when talking to tourists. They also mix English words with Chinese words and grammar. Examples: "Ha1lou1" = "Hello" and "Look-yi1-look" = "Have a look" (verb + "yi1" + verb is a common construction in Chinese; "Have a look" would be said as "kan4-yi1-kan4" in proper Chinese).
When the Chinese people have found need for new words, they may have borrowed character-combinations or ideas from geographically closer countries like Japanese (e.g. "subway" = the characters for "earth" + "iron") or they may have created new logical combinations of existing characters ("computer" became a combination of the characters "electrical" + "brain").
At this point it might also be interesting to know that the written Chinese language has taken some influences from European writing. Historically there was no punctuation - punctuation was imported rather recently into the Chinese language. Influences have also affected the words "he", "she" and "it" that are all pronounced "ta1". Earlier these three words were all written in the same way, but nowadays there are three different characters - that still are pronounced the same.
The grammatical Structures
This text is being written...
Works of Reference
Books and links:
This text is being written...
English...
German...
Italian...
Swedish...
LINKSBy: Patrick Hassel Zein, 2000-02-20